Publicerad 2009-02-28

Resedagbok: Irland 2009

Vid två till fällen har den irländska gruppen Barefield Céili band, ledd av Denis Liddy, besökt Kristianstad. För två år sedan var ungdomar från Kristianstad på Irlandsresa för att åter träffa de irländska ungdomarna. I år var det än en gång dags för de unga musikanterna från Kristianstad att resa till Irland och träffa vännerna och spela med varandra.

Av Erika Bjerstedt

Torsdagen den 15 januari
Vi åkte med tåg från Kristianstad till Kastrup och därifrån med flyg till Stansted och London. Efter det åkte vi flyg till Shannon Airport på Irland och kom fram sent på kvällen. Där mötte vi en grupp irländska föräldrar samt folkmusikernas folkmusiker Denis Liddy. Vi blev alla välkomnade med kramar från en representant från den värdfamilj som vi två och två skulle komma att bo hos i fem dagar framåt. Vi åkte sedan åt olika håll från Shannon och till våra värdfamiljers hus som var spridda runt staden Ennis. Det var dags att börja använda den engelska vi alla läst så många år i skolan men jag måste säga att det tog ett tag innan jag fick fram särskilt mycket. Av någon konstig anledning talade jag tyska och tänkte på teckenspråk när vi åkte i bilen med vår ”värdmamma” Emer, men hon hade överseende med det och förde konversationen framåt trots det. Vi kom i varje fall hem och gick snart och lade oss i rummet vi blivit tilldelade.

Fredagen den 16 januari
Vi vaknade tidigt på morgonen och mötte resten av vår värdfamilj som skulle till skolan. Vi blev körda till skolan i Barefield där vi skulle hålla två konserter i en gymnastiksal. Allt gick bra och vi åt lunch på en pub i närheten mellan konserterna.



Sedan åkte vi till Ennis där man kunde gå på museum eller shoppa om man så ville. Några stycken gick i alla fall på museet och fick lite inblick i stadens historia. Efter det samlades stora delar av gruppen i stadens musikaffär och ägaren såg något rädd ut måste jag medge med så mycket folk i den lilla affären. Efter det åkte vi hem och åt mat och blev sedan körda till ett av värdfamiljernas hus där en fest brakade loss. Mat serverades och irländska ungdomar placerade sig i mitten av köket där de satt och spelade större delen av kvällen. Några av vår grupp hade tagit med sina instrument också och vi bjöd på några svenska låtar mellan varven av de irländska. Snart bjöds det upp till dans och alla svenskar som hoppats på en foxtrot kunde bli något besvikna ett tag men bara tills de märkte hur roligt det var att dansa denna irländska dans några av oss fick lära oss. Till en början var det väldigt svårt att förstå vad som var grundsteget i dansen eftersom alla dansade olika men mitt motto blev att så länge jag lät mig föras i alla möjliga turer och inte trampade någon på tårna så skulle det väl gå bra. Det blev sent den kvällen och jag slår vad om att alla i vår grupp drömde om någon irländsk låt eller försökte memorera turerna i någon utav danserna.

Lördagen den 17 januari
De som ville åkte till skolan i Barefield för att vara med om en musiklektion med Denis och en av sina grupper. Gruppen spelade några låtar och sedan började Denis att lära oss alla en ny låt. Han spelade en bit i taget och det var bara att hänga på. Mina ögon satt som fastklistrade på Denis greppbräda och fingrar för att lära sig något på det viset har jag nästan aldrig varit med om. Efter ett tag fick alla i gruppen spela det vi lärt oss en och en för Denis och han kommenterade. Trots våra något ovana öron att ta upp en melodi så snabbt tycker jag att de få svenskar som var där klarade det bra. Det var i varje fall en mycket rolig och intressant upplevelse. Efter denna lektion blev vi körda till Ennis där jag och Maria köpte varsin tin whistle i musikaffären och mötte en åttioettårig dam i en kyrka som började prata om sig och sin familj, gav oss en regnmössa, en almanacka och sin adress. Glada över att ha fått en irländsk brevvän tillbringade vi några timmar i Ennis. Efter det åt vi mat hos vår värdfamilj innan vi åkte till Denis hus för ett knytkalas. Det liknade festen föregående kväll och vid niotiden åkte vi alla till ett releaseparty för ett välkänt irländskt band. Vi lyssnade på deras konsert som jag tyckte var riktigt bra och sedan åkte vi alla hem. Vi är hemma vid halv tolv och sedan följer en musikstund med vår värdfamilj .

Måndagen den 19 januari
Den sista dagen på Irland åkte vi runt till ett antal skolor, både barnskolor och för äldre, och spelade vårt program. Det blev en hel del åkande men konserterna gick bättre och bättre. Efter det tog de flesta den sista chansen att handla i Ennis och vi var en grupp som gick till en pub för att koppla av ett slag. När kvällen infunnit sig åkte vi till en musikskola där Denis syster jobbar och spelade några låtar för hennes grupp med elever. Vi fick också se lite irländsk dans av annat slag än tidigare av en flicka i fjorton-femtonårsåldern. Vi skulle sedan tillbringa vår sista kväll på en pub som ägdes av en värdfamilj och vi åt alla en mycket god middag. Sedan blev det dags att höra musik igen och jag och Maria fick sjunga både psalmen ”Bred dina vida vingar” och ”Midsommarsång” som var den sång vi lärt tvillingarna kvällen innan. Det var egentligen otroligt hur snabbt de kunde få texten att låta som om nästan vilken svensk som helst hade sjungit den. Snart drogs också fiolerna och flöjterna fram och både ”Gärdebylåten” och den låt vi lärt oss på musiklektionen spelades. Det blev en hel del solonummer under kvällen också och Jacob t.ex. spelade Blowin’ in the wind med Bob Dylans karakteristiska sound. Det utvecklades till en riktig trevlig afton med tal från både svenska lärare och Denis och nog tårades de flesta ögon alltid. Vi fick nu ta adjö av Elsa som skulle stanna några dagar extra hos den svenska förre detta C4-gymnasten Sanna som har fortsatt sina studier på Irland. Vi åkte hemåt och tog bilder på vår värdfamilj och vi fick båda varsitt halsband och ett kort där de alla skrivit till oss. Vi packade och lade oss sent men dock.

Tisdagen den 20 januari
Det dröjde inte länge förrän vi gick upp igen och tog adjö av dem i värdfamiljen som stigit upp för vår skull trots att de skulle till skolan på morgonen. Vi kördes till Shannon Airport och satte vår fot i två länder innan vi efter en lång resa äntligen kom till Kristianstad central och mötte Trefaldighetskyrkans torn som välkomnade oss hem.

Att få inblick i hur människor i ett helt annat land så långt borta lever är verkligen fantastiskt. Att få förundras över hur de bevarar sin folkmusik från generation till generation och lär från öra till öra är otroligt. Den vänlighet och gästfrihet vi alla mötte hos våra värdfamiljer är obeskrivbar och underbar. Att för ett ögonblick få bli del i dessa musikers musicerande fick mig att bli uppfylld av en sådan enorm lycka att inte heller den kan förstås av någon som inte är musiker. Jag vill tacka alla som gjort denna resa möjlig, alla lärare, alla medresenärer. Vi var en grupp som fungerade oerhört bra ihop, hade helt enkelt roligt ihop, spelade ihop. Tack för en oförglömlig resa!

Erika Bjerstedt den 28 februari 2009