Publicerad 2007-03-30

Resedagbok: Irland
Av Maria Kroon och Sanna Jurvanen

I april förra året besökte den irländska gruppen Barefield Céili band, ledd av Denis Liddy, oss. De turnerade runt lite och lärde sig om svensk kultur. I år var det vår tur! Det blev en underbar resa med mycket musik och många band som knöts.

Torsdagen den 1 mars
Denna dag tillbringade vi mestadels på resande fot. Kl halv 11 på morgonen vinkade vi farväl till gråa Kristianstad och satte oss i bilarna på väg till Malmö. Efter ett inte så hälsosamt intag av stora mängder flygplatsinhandlat choklad flög vi till Dublin. Där möttes vi av Michael Meere, vår jättetrevliga – men, vilket snart skulle visa sig, fullkomligt galna – busschaufför. Det tog oss otroliga tre timmar (i vanliga fall tar det minst tre och en halv timme) att åka till Ennis. Under denna tid hann vi med att backa på en motorväg och göra minst en livsfarlig u-sväng i hård trafik. Väl i Ennis blev vi hjärtligt bemötta av våra underbara respektive värdfamiljer, som vi spenderade resten av kvällen med (åtminstone var det vad vi gjorde. Vi fick makaroner. Det var gott).

Fredagen den 2 mars
Vi vaknade upp i våra sängar, iskalla. Irländare är tydligen vana vid betydligt lägre rumstemperatur i sina hus än vi svenskar. Nåja. Efter frukosten begav vi oss till skolan där Denis undervisar.

Vi hade två konserter för skolbarnen och de älskade oss! Det var den mest entusiastiska publik vi varit med om, så det var jättekul.



På kvällen åkte vi hem till Ulrikas och Jennys värdfamilj, Kim och Noel Hutchinson, för att fira Marikas födelsedag. Detta var första kvällen som vi fick uppleva ett irländskt knytkalas men inte sista. Ett irländskt knytkalas innebär att man äter tills man blir smått illamående, bara för att sedan upptäcka att det finns kakor också. Förutom att vi tryckte i oss kopiösa mängder mat, så blev det en hel del musicerande, såklart.

Senare besökte vi en pub i Corrofin, byn där festivalen som vi skulle spela på ägde rum. Det var tyvärr inte så mycket folk ute så vi åkte hem rätt tidigt (de flesta av oss åtminstone…)

Lördagen den 3 mars
På dagen var vi på workshops i Corrofin. Vi som spelade fiol hamnade först i en alldeles för lätt grupp, men vi bytte efter lunchen. De flesta tyckte att deras workshops hade fungerat bra, även om många var överens om att det ofta var väldigt svårt att hänga med. Irländare har ett sanslöst gehör eftersom de är uppväxta med att lära sig på det sättet. Däremot är det inte ovanligt att duktiga irländska musiker inte kan läsa noter, vilket var en liten tröst.

På eftermiddagen var det dags för vår sista konsert. Festivalen ägde rum på pubar, och så även vår spelning. Puben The Old stand inhyste oss samt säkerligen 50 åhörare. Ett rykte om att svenska flickor skulle spela hade tydligen lockat dit en del irländska lycksökare. Detta gav upphov till en del skämt från Kims sida. Samtliga gick ut på att Ulrika skulle gifta sig med en gammal bonde och ärva honom. Spelningen gick rätt bra, förutom att Per hade glömt en del grejer hos Denis så Susan fick tjuvstarta konserten med ett solostycke medan vi andra stod och försökte se ut som om allt var precis som det skulle. Men konserten gick bra annars och när vi var klara så var det bara att slappna av och njuta av de fantastiska sessions som bjöds den kvällen.


Vi elever hamnade till exempel på ett underbart ställe med jättebra musiker som var hur trevliga som helst. Vi spelade, bekantade oss med irländarna och blev till och med bjudna på pizza! Vi träffade bland annat en familj som hade en bebis på åtta veckor, och en av musikerna gav Ulrika sina träskedar som han hade lärt henne spela. Kort sagt var det en kväll att minnas.

På eftermiddagen åkte många av oss för att se The Cliffs of Moher, alltså Moherklipporna. Vår värdfamiljspappa Denny berättade att de är en rätt stor turistattraktion och att de är de högsta klipporna i Europa. Störst eller inte, otroligt vackra var de i alla fall. Havet var alldeles vilt och allt inramades av solstrålarna som bröt fram mellan molnen. Intrycket av något av det vackraste som naturen någonsin kan frammana förstördes dock en smula av en incident som innefattade mina vantar och en vilt främmande amerikanska. Men nog om det.



Den kvällen var den sista på festivalen, och var lite lugnare men väldigt mysig. Jag och Sanna förvillade oss in på en nästan tom pub med en violinist som såg ut som Sam i Sagan om Ringen och som spelade nästan överjordiskt bra. Till slutet av kvällen hamnade de flesta ur gruppen på ett ställe där nästan hela byn verkade ha samlats. Det var antagligen det sista som hände på festivalen.

Måndagen den 5 mars
Jag, Sanna, Amanda, Marika, Anna och Elsa var på en katolsk flickskola under förmiddagen och kollade in hur de hade det där, Bland annat var vi på en lektion i teckenspråk. Jag hade lite diffusa föreställningar om att lektionerna skulle vara striktare än här i Sverige men så var det inte alls. Det enda som skiljde sig från våra skolor verkade vara ytliga saker som att man inte tilltalar läraren med annat än dennes efternamn och att man har skoluniform. Annars var lektionerna som här hemma, det var inte så att ingen vågade prata utan lärarens tillstånd eller så.



Efter besöket begav vi oss ut på stan och shoppade som galningar (ok, jag gjorde det i alla fall…). Det blev en hel del skivor med irländsk musik, noter och presenter till stackarna som blev kvar där hemma. Därefter var det dags för sista träffen med alla värdfamiljerna. Alla var vi lite möra efter alla nya intryck men det hindrade tydligen inte vissa från att basta efteråt! Bara för att en viss irländare har fått pippi på norden…men hur som haver. Det blev inte så mycket sömn under vår sista natt på Irland, eftersom vi skulle upp fyra på morgonen dagen efter!

Tisdagen den 6 mars
Hemresan gick rätt smidigt. Käre gamle Michael körde inte ens lika hysteriskt som förra gången. Eller så fick man bara det intrycket för att klockan var fem på morgonen och man sov sig igenom större delen av bilresan. Det kändes märkligt att vara i Kristianstad igen på eftermiddagen, och det berodde inte bara på jetlag, tror jag. Det känns som om den här resan kommer att stanna hos oss länge. Jag kommer i alla fall definitivt att återvända till Irland någon gång, och vi känner nog alla likadant.

Maria Kroon och Sanna Jurvanen den 30 mars 2007